Igår var det midsommar, jag firade med min familj och några av mina närmaste vänner. Det var en orgie i god mat. Just dessa högtider gör mig ofta lite sentimental kring de som inte firar med sina närmaste. På julafton pratade jag t.ex. med pappa i telefon. Han var på väg hem från sitt dåvarande ragg och skulle spendera dagen ensam, jag började nästan gråta.
Jag kan inte sluta tänka på en kvinna från min klass. Hon var så oerhört vacker, med en sexuell utstrålning knappt Angelina Jolie kunnat mäta sig med. Det behöver väl knappt nämnas, men de flesta kvinnorna i klassen tålde henne inte och var konstant småsinta. Iallafall, ganska tidigt under terminen satt vi och åt lunch tillsammans och hon berättade lite om sig själv. Sina graviditeter, barnen som kommit därav och sin man. Så fort hon började tala om sin man så glittrade hon till på ett sätt som jag bara sett mina jämnåriga kompisar vara när de är helt tokförälskade. Hon pratade om hur stor och stark och vacker han var. Hon rodnade, log världens största leende och såg ut som om hon bokstavligen svävade på rosa moln - inte bara bildligt. De hade tydligen hängt ihop i 11 år, och hon var fortfarande helt galet kär. Vansinnigt.
Under terminen kom hon ofta sent, och gick lika ofta tidigt. Men hon hade ju barn och jag tänkte inte mycket mer på det. Många andra i klassen hade dock issues med saken. Så en dag strax innan avslutningen berättar hon för mig att hon skall flytta utomlands, att hon är klar med Sverige. Jag försökte vara gullig och kontrade med att hon tar väl med sig sin snygga man - "Min man har gått bort. Han är död."
All sprudlande ungdom som innan varit hennes trademark bara sinade från hennes ansikte. Kvar fanns bara en 30årig änka med mörka ringar under ögonen och ett brustet hjärta. Jag kände hur mitt hjärta brast lite då också.
Vad är egentligen meningen med att träffa den rätte om det ändå finns en risk för att förlora honom? Vad är rättvisan i det? Vad är meningen med att vara nykär i 11år för att sen få sitt liv ituslitet? Jag förstår inte. Jag vill nog inte älska någon egentligen.
Jag kan inte sluta tänka på en kvinna från min klass. Hon var så oerhört vacker, med en sexuell utstrålning knappt Angelina Jolie kunnat mäta sig med. Det behöver väl knappt nämnas, men de flesta kvinnorna i klassen tålde henne inte och var konstant småsinta. Iallafall, ganska tidigt under terminen satt vi och åt lunch tillsammans och hon berättade lite om sig själv. Sina graviditeter, barnen som kommit därav och sin man. Så fort hon började tala om sin man så glittrade hon till på ett sätt som jag bara sett mina jämnåriga kompisar vara när de är helt tokförälskade. Hon pratade om hur stor och stark och vacker han var. Hon rodnade, log världens största leende och såg ut som om hon bokstavligen svävade på rosa moln - inte bara bildligt. De hade tydligen hängt ihop i 11 år, och hon var fortfarande helt galet kär. Vansinnigt.
Under terminen kom hon ofta sent, och gick lika ofta tidigt. Men hon hade ju barn och jag tänkte inte mycket mer på det. Många andra i klassen hade dock issues med saken. Så en dag strax innan avslutningen berättar hon för mig att hon skall flytta utomlands, att hon är klar med Sverige. Jag försökte vara gullig och kontrade med att hon tar väl med sig sin snygga man - "Min man har gått bort. Han är död."
All sprudlande ungdom som innan varit hennes trademark bara sinade från hennes ansikte. Kvar fanns bara en 30årig änka med mörka ringar under ögonen och ett brustet hjärta. Jag kände hur mitt hjärta brast lite då också.
Vad är egentligen meningen med att träffa den rätte om det ändå finns en risk för att förlora honom? Vad är rättvisan i det? Vad är meningen med att vara nykär i 11år för att sen få sitt liv ituslitet? Jag förstår inte. Jag vill nog inte älska någon egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar