Antiklimax

Jag kände mig inte särdeles sexuellt frustrerad tills mina vänner började droppa hintar om att min humor är jobbigare än vanligt. Nu vaknade jag precis upp ur en dröm innehållandes mitt ex. Den var helt osexuell men extremt emotionell, vi löste upp massa käbbel och åkte pendeltåg och kramades. JAG VILL INTE DRÖMMA OM HONOM. DET GER MIG INGENTING OCH JAG ÄR INTE INTRESSERAD. Kan jag nu SNÄLLA få lite schyssta sexdrömmar om diverse fuckable män istället? Plz?


Mamma Mia var förövrigt en strålande film!

Järnspikar

Det finns en lång man som brukade handla av mig förra sommaren. Från första synen av honom drabbades jag av ansträng andning och rodnad över kinderna. Det här är inte ett särdeles vanligt fenomen, det kanske skulle inträffa om jag fick syn på min tonårsidol eller så, men jag kan inte erinra mig att det någonsin hänt med någon dödlig förr.
Iallafall kom han och handlade av mig häromdagen igen för första gången på evigheter, jag dog nästan. Kanske borde nämna att jag varit kysk i 146dagar nu tydligen. Det är 5 månader. Jag har hela tiden tänkt 4, men nej, 5 månader. Vet ni vad 5 månader är? Nästan 6 månader. 6 månader är ett halvår. Alltså, jag är helt omedvetet blivit en nucka. Men jag har haft så mycket bättre saker för mig än att ligga. Alla ligg blir så misslyckade, jag är så osyncad med omvärlden. Jag vill bli skändad, inte hålla på att pussas och kramas.

Kunden ifråga är dock lite väl i äldsta laget. Killar som hade pubisår innan jag ens var påtänkt känns liksom lite väl gamla? Framförallt när de har barn, pappor är begagnade. Det går liksom inte att förneka deras tidigare påhitt isåfall. Vare gång man ligger med någon så ligger man ju indirekt med alla de har legat med tidigare. Det är betydligt svårare att hitta kvalitativa oskulder när man är 22 än när man var 15 eller 17.

Seriöst, jag vill verkligen inte ligga utan magpirr och kemi, men jag vill inte vara tjejen som valde bort sex ett helt halvår heller. Järnspikar också.

Frigid osv.

Idag gjorde jag det mest oanständiga jag någonsin gjort med en främling (nykter).

En kund kom med sin mamma, han var väldigt angenäm att vila blicken på. Hans kort funkade inte så jag fick slå in det manuellt.
Han: 'ojoj, nu blev det jobbigt.'
Jag: 'inga problem alls, jag har ju betalt, då är det svårt att klaga!' (föreställ er klämkäck kassörskeröst.)
Han: 'vilken tur för mig...' (han bländade mig med ett ovanligt vitt leende som gav mig en testosteronchock.)

Han sträckte över legitimation och jag noterade nog åldern mer än att jämföra namnen på korten. 31, lite för gammalt men fortfarande ok. Kvittot kom ut och jag sträckte fram det åt honom så att han kunde skriva på tillsammans med en tjusig lila penna, under tiden utbyttes väldigt menande blickar som fick mig att rodna lätt.

Han: 'det var minsann en väldigt fin penna'
Jag: 'men visst är den? jag har knyckt den från min mor'
Han: 'mhmm, det var minsann mycket styggt'
Jag: 'Ohja, jag är mycket stygg'

Sen högrodnade jag medan han började gå mot utgången.
Så ytterst oprofessionellt! Och så ytterst roligt! Jag var strålande glad resterande 2 timmar av arbetspasset.
Kan tänkas att jag inte ligger tillräckligt med tanke på hur jag bjuder ut mig för kunderna.

Major suckage

Folk frågar mig (obekvämt) ofta om jag är påtänd. Dels för att jag ofta är ganska energisk bland människor, dels för att jag pratar betydligt mycket snabbare än genomsnittsmänniskan och dels eftersom jag har gigantiska pupiller 80% av tiden. Även i solljus.

1. Jag är extremt långsam och trött hemma, ensam. När jag är ute bland människor är det oftast på jobbet, där jag behöver vara pigg och glad för att prestera bra och ge ett bra intryck för kunderna. I annat fall är det ute med vänner, och då är jag oftast automatiskt glad och pigg över att få lite stimulans och äventyr.
2. Det finns så mycket att säga, och munnen är inte hälften så snabb som hjärnan. Dessvärre har jag sedan jag började jobba med Ica börjat snubbla över orden i tid och otid - minst sagt genant när jag talar i butikens högtalare. Men utan att smickra mig själv skulle jag nog säga att jag talar nästan i Gilmoretakt många gånger. Se Gilmore Girls @ youtube.
3. Jag vet inte vad grejen är. Jag är varesig konstant kåt eller konstant arg. Men har enorma pupiller i 8 fall av 10.

I skrivande stund är jag dock hög på två energidrycker och tentaångest. ÅÅÅHHH, varför jag?!?!

Dollarhetsen

För tillfället drivs jag av någonting som känns som ilska men ändå inte. Som om jag är ett rovdjur, redo att slita alla hinder i stycken.

Sambolivet med Hannah är fantastiskt. Hon tränat till Carmen Electras Striptease Aerobics, städar, gör te och mackor och pysslar om mig. Hon är möjligtvis bäst i hela världen. Onekligen bäst i min värld iallafall.

Dagens arbetspass var förmodligen de lättast intjänade $$$ någonsin. Jag satt bokstavligen och rullade tummarna. Och skrev listor. Motionsdagbok, jag är bra-lista, tack-lista, hjälp-lista, saker som gör mig glad-lista. And so on.

Saker som gör mig glad (bl.a.): att se förälskelse, Hannah, framgång med mina mål, socialisering i allmänhet, mina skor, utveckling, lön, välformade ögonbryn, Micaela, sexualitet, att bli positivt motbevisad, god mat och dryck, roliga kunder, fina (dyra) underkläder, Pippigrisen, mina föräldrar, att få kvalitetstid med mina föräldrar, viktminskning (yay!), stimulerande nya bekantskaper, bekräftelse för oytliga egenskaper, skön sömn, attraktiva människor, utmanande intelligens hos andra individer, hundvalpar (heh), Niklas, min egen fantastiska humor, oskyldigt oanständigt dagdrömmande, att ha städat och organiserat runtom mig (är ett konstant bombnedslag), peppig musik, hångel, subtila referenser, skvaller, shopping, bra böcker, bra film, bra tv-serier, att ge njutning i form av massage, porslinshy, när nära och kära är lyckliga, politiskt inkorrekt humor, regnoväder, höst, sommar, vår... osv. Jag skrev tre kvittopapper till fulla med saker som gör mig glad, men jag är för lat för att försöka tyda vad jag skrivit. Fin dag, hoppas att jag får trädgårdskassan igen imorgon.

Det finns för mycket saker att vara glad åt. För mycket att vara tacksam för. För få saker som inte går att ändra om man vill för att gå runt och vara sur och ledsen hela livet. Det enda man behöver är att ändra perspektiv. Allt jag behövde var den lilla pusselbiten som rymde till Paris.

Sexing it up in the city

När jag och min fd. bröt upp efter 3,5 år så fick jag allvarliga sömnproblem. Så jag började vagga mig till sömns med avsnitt av Sex and the City. Eftersom jag redan hade sett alla avsnitt brukade jag somna inom en kvart - klockrent! Så serien fick en väldigt varm plats i mitt hjärta.

Som yngre har jag nog alltid sett mig som en kombination av Miranda och Carrie, dvs. cynisk toffel. Nu skulle jag nog vilja påstå att jag är en kombination av Samantha och Charlotte. Charlotte eftersom jag är så optimistisk, stundtals naiv och kan rodna över de mest enkla saker. Samantha eftersom min humor är totalt översexualiserad, jag ändrar inte min personlighet för att jag sitter är i närheten av känsliga öron eller kritiska f*ttor och jag har inget som helst filter mellan hjärna och mun. Praktiskt och opraktiskt. Man vet i viss mån vad man får då.

Så, jag har peelat, vaxat, rakat och sminkat. Tagit på mig mina finaste underkläder från Victorias Secret, mina högaste klackar och fixar håret för att ta cosmopolitans med tjejerna innan filmen börjar ikväll.


Dagens soundtrack (Felix I luvv u):

Losing faith.

Igår var det midsommar, jag firade med min familj och några av mina närmaste vänner. Det var en orgie i god mat. Just dessa högtider gör mig ofta lite sentimental kring de som inte firar med sina närmaste. På julafton pratade jag t.ex. med pappa i telefon. Han var på väg hem från sitt dåvarande ragg och skulle spendera dagen ensam, jag började nästan gråta.

Jag kan inte sluta tänka på en kvinna från min klass. Hon var så oerhört vacker, med en sexuell utstrålning knappt Angelina Jolie kunnat mäta sig med. Det behöver väl knappt nämnas, men de flesta kvinnorna i klassen tålde henne inte och var konstant småsinta. Iallafall, ganska tidigt under terminen satt vi och åt lunch tillsammans och hon berättade lite om sig själv. Sina graviditeter, barnen som kommit därav och sin man. Så fort hon började tala om sin man så glittrade hon till på ett sätt som jag bara sett mina jämnåriga kompisar vara när de är helt tokförälskade. Hon pratade om hur stor och stark och vacker han var. Hon rodnade, log världens största leende och såg ut som om hon bokstavligen svävade på rosa moln - inte bara bildligt. De hade tydligen hängt ihop i 11 år, och hon var fortfarande helt galet kär. Vansinnigt.
Under terminen kom hon ofta sent, och gick lika ofta tidigt. Men hon hade ju barn och jag tänkte inte mycket mer på det. Många andra i klassen hade dock issues med saken. Så en dag strax innan avslutningen berättar hon för mig att hon skall flytta utomlands, att hon är klar med Sverige. Jag försökte vara gullig och kontrade med att hon tar väl med sig sin snygga man - "Min man har gått bort. Han är död."
All sprudlande ungdom som innan varit hennes trademark bara sinade från hennes ansikte. Kvar fanns bara en 30årig änka med mörka ringar under ögonen och ett brustet hjärta. Jag kände hur mitt hjärta brast lite då också.


Vad är egentligen meningen med att träffa den rätte om det ändå finns en risk för att förlora honom? Vad är rättvisan i det? Vad är meningen med att vara nykär i 11år för att sen få sitt liv ituslitet? Jag förstår inte. Jag vill nog inte älska någon egentligen.